Trehundra kronor var vad jag hade med mig i beredskap till biblioteket, tillsammans med den bok jag ”lånat” under åtta års tid. Hade liksom förberett mig på att det hela skulle ligga någonstans i den prisklassen. Nu gick jag naturligtvis inte bara dit för att uppvisa en plötslig godhet utan även i egoistiskt syfte: så [...]
Världen bevakar, håller andan och hejar på folk i löjliga dräkter som hoppar runt med fula stavar i händerna, spelar boll, simmar i bassänger och paddlar medan jag, i min tur, håller på Greta Garbo i reprisdokumentärer om maktkamper med en gammal granne hon ska ha haft på Manhattan, 450 East 52nd Street, och hoppas att [...]
Har alltid funderat över vad det är för nördar som sitter och fyller i all fakta på Wikipedia så att vi vanliga dödliga nätsurfare ska slippa lägga ner timmar på att hitta information på annat håll. Igår blev jag själv en Wikipedia-nörd när jag startade ett konto och satte igång med att utöka och fylla [...]
”Näej, det här går inte för sig!”, tänkte jag, med matteboken framför mig för femte dagen i rad. Vädret såg trevligt ut genom fönstret och jag lämnade böcker och annan smörja för att bara spontanåka iväg någonstans och hoppas kunna tänka på annat en liten stund. Trött på skitiga bilar, skitig luft och skitiga husfasader sattes det riktning mot: Landet.
Flygfän ven i luften som aldrig förr. Många av dem fångade min jacka upp som blev svartprickig och tvungen att skakas hårt för att kunna bli sitt vita jag igen.
Landet då? Ja, det var bara 10 -15 trampminuter bort och efter en stund visade sig plötsligt Anundshög. Det såg så pampigt ut att jag blev tvungen att stanna till ett tag och passa på att få en snabblektion i lite svensk historia (det är ändå Sveriges största gravkulle vi talar om – nu kan ni det).
När jag satt där On The Top och spanade ut, med solen i ryggen, kunde jag för allt i världen inte förstå varför den omskrivna Tyskan skulle ha ratat det här stället framför några fula gamla runstenar i Arboga, hon inte ens hittade… Hallå liksom - det var väl dumt gjort!?
“Ska det verkligen vara såhär!?”, tänkte jag på min cykel on my way till en mattelektion kvart i åtta imorse. Att klockslag omnämns så noggrant är verkligen för att poängtera att det inte hör till vanligheterna att jag är uppe så tidigt och speciellt inte att jag då befinner mig ute i rusningen bland bilar, dålig trafikluft och andra cyklister. Regnet slog mot ansiktet och jag ba “fy fan”. Men så insåg jag att det är lite såhär det ska vara och att det faktiskt kändes okej ändå någonstans, trots att en stor del av kropp och själ önsketänkte om att fortfarande få vara kvar därhemma i sängen tillsammans med Rubbish.
Det är sjukt mycket tider och småändringar att hålla reda på (särskilt när man inte riktigt haft studerarvanan inne på ett par år, så att säga). Därför har Google-kalendern gått och blivit The Shit här. Ett mycket bra sätt att få överblick och kontroll över flexibla scheman som lever sina egna liv med ändringar och uppdateringar hit och dit. Alltså, jag tackar Gud.
open up the window
and listen to the rain
my world will still revolve around you
listen to the rain
- Ur högtalarna strömmar Stevie Nicks underbara röst fram och låten den heter ”Listen to the rain”. Brinner gör en nag champa-rökelse. Därute är det svart och elva grader, med vattenpölar längs vägarna som lyses upp av gatlyktorna.
Det känns mer och mer som att sommaren 2008 börjar gå mot sitt slut. Och den var nog inte så dum, men orkar man ändå verkligen med en höst och en vinter på det här sen? Osäkert. Men kanske jag törs vara så optimistisk och sätta hoppet till att Py’s kommande livealbum lär pigga upp och göra det mörkare halvåret här framöver lite ljusare och festligare. Hon har lyckats förr.
Festligare ska också sovrummet försöka sig på att bli så man kan bo härinne. Tycker inte om att man en gång tagit sig friheter att tapetsera väggar, som jag sen fått ta över, blåa så där. Har folk ingen känsla för trivsel alls? Nej; melodi och färg är vad som gäller. - Sanna mina ord.
Theglet och jag hade det bra i Oslo under helgen. Det var kul att få en liten inblick i vår gamle gemensamme kamrats liv och leverne där borta. Vi hade roligt åt priserna i mataffärer, butiker och caféer. Hutlöst var det. Och jag tror aldrig jag sett så många paraplyn tidigare på gator och torg under en och samma dag som där på lördagen.
Jag ägnade en eftermiddag/tidig kväll åt Sala för ett tag sen. Förr hände det att jag var där då och då, eftersom en klasskamrat flyttade dit under mellanstadietiden, men det var mer än tio år sen och jag har nog inte varit där och upplevt stan ordentligt sedan dess, i mitten av 90-talet. Och det var ju inte svårt att ”falla tillbaka” till den epoken igen när jag passerade Lillån där vi brukade gå med hennes hund eller sitta på någon av alla bänkar och ha roligt på ett sätt som man hade för vana att kunna ha i den åldern.
En äldre man, jag mötte längs vägen, hade nästan bara gott att säga om sitt hem:
Jag:Det är en mycket vacker stad du bor i. Mannen:Javisst! Det mesta är väldigt fint här…men pojkarna, dom tycker jag bara ser konstigare och konstigare ut för varje år. Jag:Haha, ja du har säkert rätt.
Stora torget var inte så stort som jag mindes det och Stadsparken var trevlig att gå igenom. Somliga hade Kristinakyrkan, och kyrkogården, direkt nedanför sina balkonger.
”Här samsas man på den yta som finns”, slog det mig. Besökandet av en kyrkogård var längesen sist, men tog även en tur därigenom för att titta på de gamla uppställda stenarna i skuggan av träd och torn. Började tänka på hur vi människor fungerar i synen på det här med liv och död.
Men den vackraste platsen av dom alla var, utan tvekan, Ekeby damm. Fåglarna var oräkneliga. Likaså otalet härjade medelåldersmän i blåa och slitna jeansjackor, med cigg i mungiporna och Systembolagskassar, som slog sig ner på någon bänk tillsammans, eller var och en för sig, knäppte öl och tittade ut över det glittriga vattnet. Flera av dem sträckte upp nävarna och hejade glatt. Jag hejade tillbaka.
Charmig stad, verkligen! Rekommenderas att titta in i.
I denna soliga sommarkväll togs en av de där sträckorna som jag typ ägde för ett par år sedan. Jag gick där var och varannan dag. Lugna Regementsgatan, Dagsvärmargatan (med sitt träd som bjudit på stora och goda äpplen ett par år i rad då man känt att det funnits annat att lägga sina sparsamma slantar på istället för att behöva handla frukt i affären) och vidare mot Ekevägen. Vindar drog över blommor, buskar och träd och jag började tänka på hösten 2006. Den där hösten som aldrig ville bli vinter. Värmen som stannade kvar och snön som aldrig kom för att lägga sig på marken (i slutet av oktober såg det fortfarande ut såhär). Jag hade skaffat en Stevie Nicks-skiva som närapå lyssnades sönder i iPoden och fick följa med överallt; dagar, kvällar och nätter.
Förr, när jag vandrat i de krokarna så har vägarna man tagit däri kring, och den stämning som uppstått, alltid upplevts som något ”här och nu”. Men så, idag, slog det mig plötsligt att det, numera, känns som något som var ”då”.
Jag brukar alltid ha en tendens att försköna det som var då, på gott och ont kanske, men den tiden var…mycket speciell.
Men tillbaks till nuet, och sommaren 2008, igen med dagens bildskörd:
Det är inte bara i lekparkerna det gungas denhär helgen. Det är ju Power Meet för fullt just nu. För dom som inte vet vad det är så är det en helg då stan totalt invaderas av raggarbilar.
Det innebär också mycket fylla, oroligheter och sönderkastade glasflaskor på vägar och gator från stökigt patrask och jag är inte så förtjust i det. Men Lo var mycket tagen och otroligt fascinerad av alla 50-talsbilar och motorcyklar som kom farandes, tutade och spelade hög musik på stockholmsvägen. Den lilla biten till kiosken för att köpa glass tog mer än en timme. Han stod och gafflade, pekade och beskådade det hela med ögon stora som tallrikar. Dock fick han själv nöja sig med en bil av trä och mig som chaufför.
Häromdagen, en solig och varm eftermiddag, passade jag på att besöka ytterligare en av mina gamla hemtrakter. Dedär gamla hemtrakterna har blivit ganska många genom åren men Ekensro, Ängsö (precis mellan Enköping och Västerås) är den klara favoriten.
Två mil från stan och Landet är ett faktum. Hagar med hästar och kor, små grusvägar med överkörda snokar, syrsor som för ljud i det höga gräset, åkrar och ängar…
För en tio-femton år sedan var det där en vana, och det märks att man levt och verkat i stan länge eftersom det där numer inte är nån vardag.
Det kändes i alla fall sommar på riktigt när jag väl satt där på cykeln och trampade fram med solen i ögonen. Dendär landsvägskänslan kan aldrig slås av ett asfalterat och rörigt city. Mycket var sig likt och mycket kändes som förut. Det trevligaste av förut.
På vägen ner mot sjön låg husvagnarna på rader med stockholmare och annat folk som vallfärdat till Sundängens Camping för att få vistas i lite annat än stadsmiljö.
Kikade efter musslor på sjöbotten men några sådana syntes inte till…
Säljs det svenska jordgubbar för tio kronor kartongen kan man inte göra annat än att slå till. Så det gjorde vi och festade loss på den glassiga balkongen, Rubbish och jag.
Idag vankades det Norrköping med tåg för att träffa Eva och arbeta samt uppleva stan. Jag tycker om att åka tåg, särskilt på somrarna om fläktarna fungerar som de ska. Sitta uppkrupen i ett säte, med högklassig musik till hands i iPoden och se ut genom rutan över allt som tåget passerar; såsom granna sjötomter, betande hästar, ängar, höbalar, broar, skog och stationsskyltar med namn på städer (som Eskilstuna, Flen och Katrineholm).
Norrköping är en vacker stad och det var ett bra tag sen man spenderade tid inuti den så som vi gjorde idag. Pricken över i’et var de två skivor jag fick som Sprutan varit så snäll att skicka med. Jag älskar att få skivor och lyssna till vad andra själva uppskattar som mest när det gäller musik.
-> Mer om Norrköping finns naturligtvis att hämta i Mossbloggen.
Det är snart ett år sen vi sågs senast. Och igår dök hon upp vid Punkt, i den gamla hemstaden, med sitt långa blondlockiga hår: Annso.
Vi tog på och beundrade varandra en stund, med meningar som ”Men guuuuuud vad snygg du är!”, innan vi begav oss till Wayne’s för att slå oss ner, prata gamla minnen och hålla varandra med lite uppdateringar om vad som hänt sen sist. Det är kul med folk man känt i tio år för det finns alltid roliga saker att prata om.
Atmosfären blir förändrad, lite så där humormystisk på ett uppfriskande sätt, när jag träffar henne. Det händer absurda saker som inte riktigt brukar hända annars: Som att islatten man serveras smakar så vedervärdigt att man nästan tror att det drivs med oss men att den av misstag råkat spetsas med kolsyra och sodavatten av nån vars servitriskollega själv får ta sig en mun, grimaserar, ber om ursäkt och byter ut dem mot något trevligare. Eller att en gatumusikant blåser säckpipa i öronen när det enda vi begär är lite lugn och ro. Kanske är det som Jenny, en annan gammal räv, en gång sa; att det vilar en förbannelse över oss. En förbannelse man väl ändå får känna sig lite stolt över.
När jag tittar ut genom fönstret är det första gången på länge jag ser en hård vind suga tag i träd och buskar tillsammans med en hop moln som gått ihop sig och får den annars så somriga kvällshimlen att se mörkare ut än vanligt.
Tog en tur till andra sidan stan igår. Stohagen, Hammarby, Råby…
Något drar en dit ibland och det händer att jag ägnar mig åt en uppdatering någon gång om året. Ser efter om de platser man levt och verkat på i sin barndom fortfarande står kvar som de ska. Vad som tagits bort och vad som har lagts till. Hus som ärats med någon ny modernare färg, små butiker som bytt skyltar och ägare och grusplaner som grott igen alldeles.
Det är som att trolla bort det där…vad ska man kalla det… ”bevandrade”. Allt det som gjort någon till vad den är idag utbytt mot något som känns mer oslipat. Nuet bara upphör att existera längs med de här gatorna och jag ser hur jag och min lillebror går på den väg, man tyckte var så lång och stor då, till skolan. Krusbärsbuskar. Pulkabackar. Plommonträd…
Hammarbacksvägens långa asfaltslänga där det åktes rullskridskor, anordnades vattenkrig med kvarterets alla fem-till-femtonåringar och sprangs uppför och nerför i alla former av tillstånd.
När jag tillslut kommit längst ner, till hus nummer 30, saktar jag in ett tag och slås av hur likt det ändå ser ut, trots att det i alla fall är över femton år sen, och minns ännu mer.
- Christer Björkman hade vunnit Melodifestivalen med ”Imorgon är en annan dag”. En Ronny & Ragge-feber rådde i landet. Michael Jackson prydde omslag på tidningar som Okej. Jenka-tuggummin för 50 öre. Grannens oxfilépizzor om söndagsförmiddagarna då hon låg bakfull i vardagsrumssoffan och frös med en filt. Kebab med bröd för hämtning i folie, somliga med svarta kryss på, andra utan. Och Atomic Swings ”Smile”.
…det känns verkligen hur förbi och nostalgi som helst…
På hemfärden, i den tidiga kvällen, kunde jag inte låta bli att stanna till en stund vid Svartån. Det är så vackert där nu:
Kropp och sinnen fullkomligt suger i sig av den underbara sol och sommarvärme som det så tacksamt har bjudits på det senaste.
Och ju mer jag trivs med att ligga på The Filt lite varstans i stan, eller dra omkring på ben eller cykel, desto mer går det upp för mig hur ”ickemottaglig” jag måste ha varit för denhär typen av vardagsnjutning tidigare, under de senaste tio åren: Hur dimmigt och vakuumaktigt mycket har känts och upplevts tills för bara en två-tre år sedan. Jag har inte riktigt känt av det som händer därute på samma närvarande sätt förr, fast jag måste ha funnits mitt i det - ibland.
Blommor, ljus, asfalt, hud och gräs som doftar sol. Varma luft. Svala luft. Mjuka vind. Hårda vind. En vinter som går mot vår. En vår som går mot sommar. En sommar som går mot höst. Och en höst som går mot vinter.
Inte totalfrämmande. Men ändå något nytt som det fortfarande hälsas på och bekantas lite med.
Emellanåt händer det t.o.m. att jag känner mig som en främling; en uppeggad och ivrig turist eller så, full av entusiasm, i min egen stad…
Idag har Jacob Hellman sjungit om ”Glada dagar”. Björn Afzelius, Lisa Ekdahl och Mikael Wiehe har bistått med ”Sådan herre”, ”Jag tar vara på vattnet då åskan går” och ”Den stora stora skillnaden”. Och dom har gjort det bra!
Lever just nu i stort sett på falafel, grönsaker, keso och tzatziki inrullat i tunt orientalbröd. Förbannat gott! Hade nästan glömt bort hur trevligt det är med keso tills Esther påminde om att det inte är så dumt alls, sist hon var på besök.
♪ Kring de små husen i gränderna vid hamnen…♪
Om kvällarna pratar SVT’s meteorologer lite lättsamt om att ”det ju är synd att inget regn är i sikte inom den närmsta tiden”. Jag drabbas av lite dåligt samvete och tänker att jag kanske är den ende i hela landet som känner att regnet går att leva utan ett tag till, trots de elaka skogsbränder som tar hus och mark från stackars förtvivlat folk därute.
Och om ungefär en vecka drar det verkliga arbetet med Boken igång på allvar. Så om man eventuellt tror att Eva och jag har semester i tider som dessa, ja, då är man ute och cyklar. Hårt jobb väntar. Men ett spännande jobb som jag ser fram emot. Och är det nån jag ska skriva bok med så är hon den ultimata: Man slipper krångel, gräl och annat tjafs *peppar peppar, haha!*.
- Ha det bra alla därute i sommardagar och sommarkvällar!
Jag och Kusinen är på vandring upp mot Kicks i stan. På vägen dit roar vi oss med att ironisurra om: Alla. Dessa. Män.
Och jargongen, den gick typ såhär:
”Dom är bara ute efter en sak…dom där männen. - Alltidär det något lurt. Ska kvinnorna verkligen behöva h a d e t såhär???!!??”
Plötsligt ser jag en ung man, runt 25, börja närma sig och är på väg att passera oss. Jag höjer rösten ordentligt:
”Jaaaa…dom där männen…dom har inte rent mjöl i påsen”.
Den unge herrn hör detta naturligtvis, hajar till, och ba: ”Ehhhh…? Okeeeej?????”
Jag ba: ”Det var ett skämt..!”.
Han vänder sig om och ba: ”Yeah, right….”
Stackar’n (det var faktiskt synd om honom). Skulle han behöva bli trackad, hånad för sin manlighet och nedvärderad från topp till tå på stan av surhaggor till kvinnor sådär!? Uuuuuusch… -Här lovas bättring och bot..!
Luften är inte längre sådär kylig när cykeln tar en till och från hemmet tidiga mornar och sena kvällar. Balkongdörren står öppen också om nätterna och jag och Ru’n brukar somna in till cigarettröken som hittar in från grannen, helgskratten som ekar lagom högt från berusade medelålderskvinnor nere vid La Perla snett emot och fåglarnas tidiga morgonsång. Han i sin soffa. Jag i min säng. Han somnar alltid innan mig och det är först när jag hör att han börjat småsnarka, sådär som bara han kan, jag börjar bli avslappnad och trött på riktigt trots alla tecken på att det fortfarande råder liv och rörelse därute. Jag känner mig så nära allt det där att det faktiskt påminner lite om att ligga under bar himmel. Det är ganska trevligt, förutom cigarettröken.
Man minns tillbaka som om det skulle handla om åratal, när det i själva verket egentligen bara rör sig om en vecka sen, då det såg ut såhär:
Linnen…tändvätska…volleybollar som flög omkring…en vind som fläktade dejligt i värmen….och en sol som fick vattnet att glittra. Det var 20-25 grader. I skuggan. Man handlade med sig Subwaymackor som man njöt av på sin gröna sommarfilt tillsammans med kolsyrat vatten som smakade äpple.
Idag… Ja, vad säger man..? Ett grått och regnruskigt skämt, på dryga sju grader, som man nekar till att ens vilja befatta sig med. Det är tortyr detta.
Men, tur man i alla fall slipper bo på platser som Hälsingland just nu där snön lagt sig på backen. Snö!? I mitten av maj??? Ja, herregud…
Einar själv gör, i och med denna uppståndelse, ett officiellt uttalande via denna blogg att han känner sig djupt kränkt av att hans nuna sammanflätas med en förnedrande text som: “Vill du veta mer om lökväxter eller trädgårdsprydnader?” och låter hälsa att han inte på något sätt vill behöva bli förknippad med vare sig lök eller prydnader i trädgården.
Han understryker, slutligen, att han vill ha lugn och ro nu för återhämtning och vare sig kommer kommentera eller svara på frågor när det gäller den här, enligt honom själv, “olyckliga historien”.
Har ni också noterat att de manliga figurerna på femtiofem-sextio - som börjat poppa upp på gräsmattorna likt maskrosor lite varstans och delar yta med annat folk som sönderblekta tonårsbrudar, sportiga volleybollkillar och så vidare - är himla söta faktiskt!? Jag brukar titta på dem, sådär lite i smyg…
Först av allt tycks de ha en förmåga att dyka upp ensamma och gärna på cykel. Det är liksom den gemensamma nämnaren. De ser så tillfreds ut med ”det lilla och enkla”, intar position och lägger sig tillrätta med sina huvuden på den avtagna t-tröjan de burit på överkroppen stunden innan.
Charmen når på nåt sätt sin kulm när de tillslut ska till att lämna och sätter sig upp i lite njutfullt lagom takt och tittar ut över vattnet/omgivningen samtidigt som de trär på sina strumpor och tennisskor. Man blir glad och varm i hela kroppen av dom! Och man hoppas ju att de är medvetna om det också.
Det är mycket musiklyssnande här just nu. Har hamnat i en period då det spelas, upptäcks nytt och upplevs gammalt som är värt att upprepas typ dygnet runt. Jag älskar dom perioderna. Man är som hög. iPoden har mest serverat såna där nymodiga sångerskor (som… Kathleen Edwards, Emma Nordenstam, Merritt Tift och Nina Kinert) under de senaste dagarna. Det brukar annars ligga lite mer nära tillhands att det bjuds på sådant som kanske hade sina gyllene dagar för 20 år sedan…i min värld. Men ganska mycket hämtat nu från den moderna tiden har fungerat rätt väl! En låt jag förälskade mig i idag heter ”Wish for something more” med Amy MacDonald.
Jag stannade till på en stig, vars utsikt pryddes av vitsippor och nykommet grönt, och försökte få till lite växelordning på cykeln (som har bråkat under ett par veckors tid). - Göra pjäsen lättare att ta sig fram på. Jag tror jag lyckades få ner växelgraden från fyra till tre, vilket var bättre. I lutande uppförsbackar är grad fyra ingen höjdare. På fingrarna lämnade nån ful och smutsig olja sina spår. Eftersom det inte fanns något som kunde få dem rena där och då låtsades jag som att de var de finaste i världen och fortsatte vidare.
Överallt rushade joggarna, fullt upptagna i sina egna prestationstankar vad det verkade. De där man lätt kan få för sig vara födda med springsko i munnen och som fortfarande, så sannolikt, kommer hålla på när de är åttiofem. Men de är kanske mer uppmärksamma än vad man kan tro? Själv är jag inte ett dugg vaken på vad som händer och sker runtomkring de gånger jag väl är ute och springer. Då är det bara musik, tankar långt bort och ett slags framåtfokus som gäller.
Creedence har gått hårt och högt hela dagen. Både i hemmahörande och transportabel spelare. Papperspärmsorteringen vid köksbordet i förmiddags (gamla räkningar, kvitton och annan skit som fick se en framtid i papperskorgen) blev tok så mycket muntrare och fotstampigare i och med det.
♪There’s a place up ahead and I’m goin’ just as fast as my feet can fly Come away, come away if you’re goin’ leave the sinkin’ ship behind ♪
Det pratas redan om sommarvärme till helgen. Låter spännande men tycker ändå det gärna kan fortsätta vara vårklimat ett tag till.
I jakt på ett gratulationskort till Farmor, som fyller år i övermorgon, såg jag hur det som ska komma att bli årets majeld, i mina kvarter, bara växer och växer i omfång. Bilar kör in på den stora grusplanen (ser ut som rally i öknen) för att lämna sina bidrag.
Valborg har alltid varit en fin dag för mig. Vill minnas att vi brukade vara mycket folk samlade under den vårkvällen, både för att fira Farmor och beskåda det brinnande bålet tillsammans, i lite yngre dar. Skratt och spring och tårtor med fruktgarnering. Festligt värre.
Tog cykeln ner häromkvällen, i jakt på lite mer vårkänsla för sinnena. Kroppen behöver det efter att knappt ha velat gå ut vintertid. Stan var lugn och tyst. Och väldigt vacker.
Det var ändå inte så längesen det skymde på vid tre-fyra om dagarna och man halvt handlade ihjäl sig på stearinljus för att överleva mörkret.
Vad hände egentligen med dedär campingstugorna och campingplatserna folk rushade till, som aldrig förr, på det brun och orangeskimrande 70-talet? Var tog Sommarlanden vägen som poppade upp som svampar främst under mitten av 80-talet (Musikmonstret i Skara var sannerligen inte den ende som såg vinstmöjligheter i den typen av projekt)? De gamla vägrestaurangerna i en tid då hak som Mc Donalds ännu inte etablerats?
-Visst finns den här typen av tillhåll kvar, även idag, men inte alls i samma utsträckning nu som då.
Övergiven camping på Gotland. Foto: J. Jörnmark.
Sommarland där ingen badat på länge. Foto: J. Jörnmark.
Jag kan tycka att det är fascinerande att ta del av platser som tystnat förgott men som ingen ännu bemödat sig med att jämna med marken och bara låtit gro igen totalt (det kostar på att riva). Där det, under en kortare eller längre period, varit så mycket liv, rörelse och hålligång men som sedan bara låtits dö ut eftersom människor rört på sig i takt med tiden, i färd och riktning mot det nya modernare samhället vi kan kalla för ”idag”.
Det är en speciell känsla och spöklikt kittlande nostalgi. Och har man, av någon anledning, inte möjlighet att åka land och rike runt för att se och uppleva det där med egna ögon kan kanske Jan Jörnmark få fungera som en räddare i nöden med sina fantastiska bilder han tagit på olika platser i Sverige för just det här ändamålet. Hos honom har man chansen att få se utslocknade ställen som Säters mentalsjukhus (där figurer som Salaligans ledare Sigvard Thurneman spenderade åren 1937-64 tillexempel), sviterna efter Miljonprogrammet (då det byggdes bostäder som aldrig förr i landet), semesterbyöar á la 60-tal, gamla kyrkor och folkparker som står öde sedan länge och bara förfaller.
Säter. Foto: J. Jörnmark.
För lite mer verklighetsbaserad nostalgitripp som fortfarande bokstavligt går att ta på, om man nu skulle vilja, så kan det vara värt att gå in och ta sig en titt om man historiskt sett gillar efterkrigstiden, tycker om att lägga epokpussel och/eller bara känner att det är spännande med tider och miljöer som i mångt och mycket ”hör ihop” med sina föräldrars, mor och farföräldrars (och i viss mån, även som ung 80-talist, lite av sin egen barndom) men som, sedan en tid tillbaka, tvingats ödeläggas för att kunna lämna plats åt det vi lever i här och nu.
Fredriksberg med hus som bara står trötta och gapande tomma. Foto: J. Jörnmark.
Jag har haft fint besök från huvudstaden den här veckan.
Det första ägde rum i tisdags då min mossgröna kollega anlände till centralstation under förmiddagen. Det var tydligen bra många år sedan hon var i Västerås sist så jag passade på att visa henne ett par av de sevärdheter som står till bjuds här i stan.
Den kanske största rariteten i city finns att hämta inne på H&M där ett par riktiga praktexemplar har sina rötter. Vi hade turen att se en av dem.
Vi var flitiga och jobbade nog mest. Bland annat med diktande, målande och grovskiss på en pjäs som skulle kunna bli en storsuccé om vi bara lyckas ro det iland. Mer om vad vi hade för oss står naturligtvis att läsa i den Mossgröna bloggen (för er som inte redan tagit er dit).
Det andra besöket inträffade under gårdagen då det var Robins tur. Han hade, hör och häpna, aldrig varit här tidigare så det var ju ett ypperligt tillfälle att han tog sig hit, en vårdag som den. Vi hittade ganska mycket längs gatorna i city; som en gammal tandborste och en spya jag var nära att trampa i om han inte greppat tag i mig och varit tillräckligt uppmärksam. Jag guidade honom runt och hade bl.a. visning av en bög på Åhléns och fågelskrämmer på H&M (han lyckades se 1½ av de ”berömda praktexemplaren” och såg faktiskt ganska imponerad ut).
Vi tog en fika på Kalle På Spången och firade dagen med prinsessbakelse innan vi riktade stegen mot mitt plejs där vi hade skrattfest på svenska humorkvinnor som Sissela Kyle, Suzanne Reuter och Ulla Skoog. Trevligt och avslappnat. Vi hade dessutom äran att se ”årets första” humla ihop. Det var stort.
Rundade av gårdagen med grillkväll på Gideonsberg där jag fick gå under namnet ”den gamla haggan”. Esther berättade om Berlin och Kusinerna om ”det stora tabberaset i Lugnet” (en släkttillställning som ägde rum för ett par lördagar sen). Jag lyssnade med förtjusning och stort intresse.
Det är underhållning av absolut högsta klass. En av de bästa, och intressantaste, gestaltningar som någonsin har gjorts. Varför har man låtit sminka Gösta? Varför bär han blommig damhatt? Och pärlhalsband? Frågorna är många. Lysande.
Igår hade jag äran att följa med på en av Evalinas storfavoriter vad gäller musik; Rufus Wainwright. Han spelade på Dramaten. Vi avnjöt denna stund tillsammans med åttahundratalet andra, satt långt upp och hade honom en bit nedanför oss.
Det var helt klart en högklassig upplevelse för de flesta av sinnen. Han höll ribban högt, även för såna som mig som ej har stenkoll på allt han gjort eller har för sig och inte är någon fanatikerfantast (ni vet: när man införskaffat alla skivor, har gått på flertalet konserter och kan sitta och dra citat från varenda låt som ett rinnande vatten dagar och nätter igenom). Jag blev t.ex. glad när Art Teacher kom. Jag blev även glad av Leonard Cohen/Jeff Buckleys ”Halleluja” som han gjorde en stark och imponerande cover på, då jag tidigare tyckt att Buckley gjort den bättre. Jag blev positiv och imponerad av mycket han åstadkom där på scenen, inte minst för att det kändes förbannat ärligt, avklätt och uppriktigt. Sånt gillar vi.
Det är ju inte så ofta jag fastnar för de mer moderna artisterna som härjar på som bäst just nu, men det här går bara inte att förbise. Mästerligt värre.
Det kom ett sms och det var med sorg man, sent igår kväll, togs emot av beskedet om Mona Seilitz bortgång. För, i mina ögon, tillhörde hon lätt en av våra mest intresseväckande offentlighetspersoner. Hon var en mycket viktig och betydelsefull bit i pusslet över vad det svenska 80-talet egentligen speglats av (med allt vad det innebär). Ta bara filmer som ”Jönssonligan och Dynamit-Harry”, ”Gräsänklingar”, ”PS. Sista sommaren” och ”Göta Kanal” som hon medverkade i.
Mitt första tv-möte med Mona var med Satmaran i ”Laras långa resa”. Jag var inte gammal; hon lyckades skrämma slag på mig och sedan dess har hon fascinerat.
Hon ”var med” i allra högsta grad på Nyårsaftonen som firades senast. Hon ”var med” på hotellrummet Kusinen och jag delade för bara några veckor sen. Hon ”var med” på min födelsedag då jag fick ett jättevackert kort som det bl.a. stod ”detta kort kändes Mona Seilitz” på. Hon var med så mycket, och så starkt som det bara går att vara, hos ett internt gäng som högaktat henne men aldrig träffat henne därute i det verkliga livet. Hon kom att få lämna jordelivet alldeles för tidigt.
Inlägget får avslutas med något Mona ska ha uppmanat läsarna då hon blev intervjuad av en tidning en gång: ”Tyck om dig själv, och livet.”
Slogs bara av Världens frammarsch och hur ofantligt mycket som hunnit hända på så kort tid. Helga, min gammelmormor som gick bort för fyra år sen, kunde t.ex. berätta om första gången hon såg ett flygplan på himlen. Hon blev livrädd och visste inte vad det var. Idag går planen i skyttetrafik och man kan få en flygresa till London för 80 kr…
Hon uppfanns innan tv’n, tvättmaskinen, kylskåpet, penicillinet etc etc. Föddes samma år som Sveriges riksdag tillsatte en omfattande emigrationsutredning (tack vare att så många vallfärdade till Amerika). Var i femårsåldern när Titanic sjönk och växte upp med ånglok, klappträn och författare som Vilhelm Moberg, Selma Lagerlöf och Karin Boye..och fick känna av både ett första och andra världskrig. Tala om att det verkligen har rört på sig inom loppet av hundra år.
Den där Ru börjar bli riktigt stor. Fyra år… Jag minns så väl när han, fyra månader gammal, klev innanför dörren till det som skulle komma att bli hans nya hem. Hur han travade runt här hemma och såg sig omkring och tyckte att allting var så stort, spännande och nytt. Just då hette det att han bodde här ”på obestämd tid” - ingen av oss hade egentligen någon aning om han skulle komma att stanna här för alltid. Minns hur jag försökte att inte fästa mig alltför mycket vid honom eftersom det i så fall skulle bli riktigt jobbigt med ett framtida avsked. Idag äger han stället, så att säga. Så tillhör han dessutom den absoluta eliten över de klokaste och intressantaste individer jag fått äran att lära känna. Ever. Han är Kung!
